umea2014

I bidan på min tredje bloggardag har mängder av ”kulturer” rusat genom mitt huvud. Börjar inse att det är ett mycket användbart ord tillika begrepp.

Matkultur, alkoholkultur, idrottskultur, arbetsplatskultur, boendekultur... Välj själv. Praktiskt taget hela vårt liv har med någon kultur att göra.

Arbetsplatskulturer har jag levt med länge nu. Synnerligen spännande och väldigt variationsrikt vill jag påstå. Jag ville verkligen arbeta inom kulturen och jag valde bort ett bättre betalt jobb inom ekonomi. Det har jag aldrig ångrat men tyvärr har inte den kultur som rått på mina arbetsplatser alltid varit av högsta kvalitet. Men jag hade den fantastiska turen att när jag började på kulturen komma till en arbetsplats som var full av liv: framtidstro, glädje, humor, kamratskap. Kulturen skulle verkligen lyftas då i Umeå, barn- och ungdomsteater, konstnärsverkstäder, filmstudios för barn, galleri, mängder med arrangemang, jazzfestivaler, gästspel från Dramaten med mera med mera. Allt rörde sig i en strid kulturström. Det mesta som idag är en självklarhet i Umeås kulturliv startade då.

Jag hade också turen att få en ung chef vid namn Bengt Skoog. Jag vet speciellt en sak som jag alltid burit med mig sedan den tiden. Det var vårt gemensamma ansvar mot människorna. Det som i dag byråkratiskt brukar kallas användare, brukare, kunder och allt möjligt märkligt.

OM vi gör något fel här, kom ihåg att då säger vi inte att det var DEN eller DEN utan att VI ber så väldigt mycket om ursäkt och vi skall naturligtvis rätta till detta snarast möjligt. Vi är en enhet ut mot de människor vi skall serva. Så viktigt och så riktigt.

Ett annat yttrande en gång var: Egentligen borde vi få en gemensam lön i en pott och sedan dela det lika mellan alla, alla är lika viktiga och alla jobbar lika fantastiskt bra.

Tänk att få höra det, att få känna att ALLA betydde något.

Men rädslan, denna rädsla som Fassbinder så formidabelt beskrivit som ”Rädsla urholkar själen”, den har jag genom åren fått se i form av svek, lögner, nonchalans, beskyllningar, ja praktiskt taget allt som är signifikativt för en dålig arbetsplatskultur. Vad är det som är så farligt med att svara en frågande nej, jag känner inte till detta, men jag skall kolla och sedan ringer jag upp. I stället slänger man ur sig något som låter bra och lurar en annan människa. (För att verka duktig, men vad tjänar man på det?) Inte är det konstigt att byråkrater är föraktade och att många känner sig kränkta efter ett byråkratsamtal.

Med arbetsplatskultur är det som med ”riktig kultur” har man en gång upplevt något bra och fantastiskt så kan man naturligtvis inte tänka sig något annat.

Boendekultur då – vad kan det vara. Den kultur som vi tycks tillämpa i det här landet det är ”den som har mycket den skall ha mer” och ”det är marknaden som gäller”.

Jag bodde många år på Mariehem och jag kunde inte låta bli att förundras över vad stadsplanerarna ville ge sina invånare. Det finns ett underbart stort grönområde, Mariehemsängarna, med en fågeldamm, gångar, kullar och skog. Själv bodde jag på hyreshussidan, den som vette mot Mariehemsvägen. Utsikten från mitt vardagsrumsfönster var de makalöst tilltagna parkeringsplatserna och en smutsig och stinkande väg.

De lyckligast lottade de bodde självklart vid Mariehemsängarna. Med enorma balkonger och perspektivfönster, men en grönskande radhusträdgård, så var utsikten förstås en helt annan. Jag traskade ofta ner till Mariehemsängarna men lika ofta tänkte jag, varför kunde inte alla hyreshus få vetta mot den här sidan, så att så många människor som möjligt fick en fin utsikt. Men denna dåliga bostadskultur har fortsatt framgent. OK att de som är rikast kan köpa de största, dyraste och vackraste husen, det kan jag köpa, men varför kan man inte ordna så att människor i hyresrätt, som har lika stor rätt till själslig glädje och utveckling, kan få en fin utsikt och en fin miljö att vistas i. När detta börjar genomföras då kan man tala om en bra boendekultur, en bra bostadsmiljö, en boendemiljö som liknar den s.k. kvalitetsfilmen.

Jag håller därför tummarna att det byggs på Ön, spännande, höga och vackra hyreshus, som vanliga människor kan bo i. Men alla kommer väl att framhålla att det går inte, men kan man då inte ens försöka. Är det verkligen omöjligt, är det för all framtid fastställt att vissa människor i samhället alltid skall bo sämre. Vad är det för boendekultur? Kära politiker och stadsplanerare!!!

Det är rörande att se hur önborna ger ut en särskild tidning och plötsligt inser hur viktigt det är att andra invånare i Umeå kan få vistas på ön. Mest gäller det kanske att bevara och öka miljonvärdet på villorna. Det är väl penningen som styr även här, om det nu är så att det bara är penningen som styr vid hyreshusbyggandet. (Det går inte bygga billigt, bla, bla, bla)

Men jag tänker i alla fall drömma om ett rättvisare boende där alla på ÖN (jag tror det kan bli så med rätta arkitektritningar) får en fin älvsutsikt och när de kommer ner från höjderna så kan de promenera i en vänlig grönskas rika dräkt.

Om inte så är detta ett projekt som bör vara en självklar del i Kulturhuvudstad Umeå, för är det något som är en viktig KULTUR för människorna är väl det väl hur man bor. Ett fint boende på Ön det är något som inte så många andra sökande kan stoltsera med.

Lev väl hur ni än bor och vad ni än har för utsikt. Varma hälsningar från mig / Ing-Britt