Svart, vitt eller regnbågens alla nyanser?
Ett av mina starka minnen från mina tidiga barndomsår i Teheran, i början av 1960-talet, är alla aktiviteter för oss barn. Vi fick besök av teatergrupper, som spelade religiösa stycken, eller gatumusiker med dansande barn eller djur som gjorde roliga nummer. Det hände också att något äldre farbröder, som bar på speciella apparater, kom till våra kvarter. Apparaterna var en sorts tittskåp som visade bilder av livet i väst. Vi var många som samlades runt tittskåpen och för en billig penning fick kika igenom de magiska hålen. Det var inkörsporten till en helt ny värld för oss. Vi fick beskåda kolorerade bilder som föreställde det fantastiska livet i väst; imponerande byggnadsverk, välskötta städer, fascinerande maskiner och framför allt glada och välmående människor. Det var bilder av barn, vuxna och åldringar som var befriade från livets alla bekymmer och som levde det lyckliga livet. De fick oss att drömma oss bort från vardagen. Jag minns att vi talade oavbrutet om alla fina bilder och saker som vi hade sett. Vi försökte överträffa varandra genom att återge små detaljer i bilderna. Det hände att vi hittade på saker som skulle ha funnits med i bilderna. De andra barnen hängde på och bekräftade de påhittade detaljerna och lade till ännu fler. Farbröderna med tittskåpen blev allt färre med tiden och förmedlingen av den glättiga bilden av livet i väst togs över av TV, radio, biograferna och veckotidningarna. Alla förmedlade bilden av det överlägsna väst vars främsta kännetecken var lyx, teknologiska framsteg och framför allt det harmoniska och bekymmerslösa livet. Om man ville vara modern skulle man överge sitt gamla jag och ta till sig den västerländska livsstilen. Det var också många som ryktes med i denna våg, men snart kom reaktionerna. När jag hade hunnit bli tonåring hade pendeln svängt åt det motsatta hållet. I slutet av 1970-talet var alla bilder genomgående negativa. Västerlandets kultur framställdes som främmande och ytlig, utan andliga värden. Dess civilisation beskrevs som brutal. Västerlänningars tekniska framsteg sades vara destruktiva. Deras konst beskrevs som omoralisk och förfallen. Och västerlänningarnas tal om demokrati, humanism och mänskliga rättigheter, det var hyckleri och en enda stor lögn, eftersom de inte omfattade människorna i öst. Med dessa två svart-vita bilder i bagaget kom jag till Sverige som ung student. Det tog mig inte så lång tid innan jag insåg att de inte stämde med verkligheten. Det visade sig att verkligheten i väst inte går att reducera till något svart eller vitt. Idag ser jag hur barn och ungdomar lockas till tittskåpens motsvarigheter här i väst. I populärkulturen, i tv- och datorspelen och i andra medier förmedlas bilder av främmande kulturer och religioner som ofta skildras i svart eller vitt. Det är antingen bilder av eländiga förhållanden som svält, katastrofer eller olika våldshandlingar. Eller så är det bilderna av paradiset på jorden med sol, bad, värme och det bekymmerslösa livet. Jag undrar hur dagens unga kommer att möta människor från främmande kulturer? Är det de förenklade svartvita bilderna som kommer att prägla deras syn? Eller kommer de att upptäcka att verkligheten är mycket mer komplex och bär på regnbågens alla nyanser och många kombinationer utöver det.
Kommentarer
Postat av: Malin
Tänkvärt! Man får väl hoppas att de bilder som sköljer över oss blir mer och mer nyanserade.
Postat av: e
jag tycker nog att det är då man själv besöker landet/kulturerna som man får en verklig bild, som du själv skriver. Men- det kan vara ganska svårt att få ihop media-bilden med den självupplevda. Ibland känns det som om den självupplevda bilden inte finner acceptans i dagens samhälle, utan konkurreras ut av den "falska". det oroar mig.
Trackback
