Då känslan infinner sig
Så har man hamnat i slutet av november. Den vankelmodiga snön kommer och går som den brukar och det bleka förvinterljuset kämpar en heroisk kamp mot mörksens makter. Det är nu reservaggregatet ska slås på. Det som i somras lagrade energi för den svagtid som vi traskar omkring i nu. Men ibland sinar reserverna och akutinsatser är av nöden.
Då dyker en gudabenådad musikant upp och förvandlar allt för en stund. Eric Bibb behöver inte många minuter på Droskans scen förrän han fångat oss. Med sitt suveräna gitarrspel och sin mäktiga röst för han in oss i sin blues/folkmusikvärld där han får oss att känna oss som sina utvalda gäster. Han får oss att lyfta en bit ovanför vardagsgnetet och känna ren och oförfalskad glädje.
Och jag funderar en stund över hur sällan den känslan infinner sig vid musiktillställningar av annat slag. Visst, jag kanske kan känna mig upplyft av en stråkkvartett, ja t.o.m. upprymd om Kronoskvartetten står för fiolerna men direkt lycklig och säll, njaa det är tveksamt.
Och hade det inte varit för min son som tyckte att farsgubben behövde muntras upp så hade den här upplevelsen gått mig förbi och Droskan sålt en starköl mindre i lördags.
