Om centrum och periferi ... och tjuren Ferdinand
Höstlovet har fört hela familjen till barnens farmor i Hässleholm. Mer än 100 mil hemifrån, ett lagom avstånd att fundera över det där med centrum och periferi.
"Jag trivs bäst i periferin, för här är sikten fri" sa Umeåkoreografen Kjell Nilsson mycket klokt inför Dansbiennalen 2001.
Samtidigt är det ju så att centrum alltid är där man själv befinner sig. Är jag i Umeå är Umeå centrum, är jag i Hanoi är Hanoi centrum. Och om jag befinner mig i Hässleholm så... ni förstår resonemanget.
Förhållningssätett mellan centrum och periferi tror jag är centralt (ursäkta ordvitsen) när man vill utveckla konsten och kulturen lokalt. Att å ena sidan se den egna platsen, den egna verksamheten som absolut centrum. Men att aldrig glömma att i andras ögon är man perifer. Glömmer man det riskerar man att bli provinsiell och i alla lägen famhäva det som görs på hemmaplan som överlägset alla andra, oavsett kvalitet. Hemlagad mat är ju faktiskt bara god om den som lagat den vet hur man gör...
Det betyder också att man alltid måste vara beredd att omvärdera, alltid redo att gå vidare och förändra. Aldrig stagnera. Lyckas vi med det i Umeå? Jag skulle nog svara både ja och nej på den frågan. Visst är vi en levande stad med ett vitalt kulturliv. Men samtidigt finns en tröghet som kan lägga ut en provinsiell snubbeltråd för oss. Att vi fastnar i självgodhet som hindrar utveckling och förändring. Så blir bilden av oss själva som ett kreativt och levande centrum i själva verket det som hindrar oss från att vara just kreativa och levande. Det finns faktiskt andra som gör saker bättre än vi, därute i periferin! I alla fall ibland.
Tjuren Ferdinand må vara aldrig så charmig när han väljer att stanna kvar vid sin centrala korkek och vända ryggen till den perifera tjurfäktningsarenan. Men man kan inte skylla honom för att vara särskilt utvecklingbenägen eller kreativ...
Åsa Söderberg
"Jag trivs bäst i periferin, för här är sikten fri" sa Umeåkoreografen Kjell Nilsson mycket klokt inför Dansbiennalen 2001.
Samtidigt är det ju så att centrum alltid är där man själv befinner sig. Är jag i Umeå är Umeå centrum, är jag i Hanoi är Hanoi centrum. Och om jag befinner mig i Hässleholm så... ni förstår resonemanget.
Förhållningssätett mellan centrum och periferi tror jag är centralt (ursäkta ordvitsen) när man vill utveckla konsten och kulturen lokalt. Att å ena sidan se den egna platsen, den egna verksamheten som absolut centrum. Men att aldrig glömma att i andras ögon är man perifer. Glömmer man det riskerar man att bli provinsiell och i alla lägen famhäva det som görs på hemmaplan som överlägset alla andra, oavsett kvalitet. Hemlagad mat är ju faktiskt bara god om den som lagat den vet hur man gör...
Det betyder också att man alltid måste vara beredd att omvärdera, alltid redo att gå vidare och förändra. Aldrig stagnera. Lyckas vi med det i Umeå? Jag skulle nog svara både ja och nej på den frågan. Visst är vi en levande stad med ett vitalt kulturliv. Men samtidigt finns en tröghet som kan lägga ut en provinsiell snubbeltråd för oss. Att vi fastnar i självgodhet som hindrar utveckling och förändring. Så blir bilden av oss själva som ett kreativt och levande centrum i själva verket det som hindrar oss från att vara just kreativa och levande. Det finns faktiskt andra som gör saker bättre än vi, därute i periferin! I alla fall ibland.
Tjuren Ferdinand må vara aldrig så charmig när han väljer att stanna kvar vid sin centrala korkek och vända ryggen till den perifera tjurfäktningsarenan. Men man kan inte skylla honom för att vara särskilt utvecklingbenägen eller kreativ...
Åsa Söderberg
Kommentarer
Postat av: silje helene
hejj, har ni nån aning om när teatermagasinet öppnar nu till hösten? xD asså, vilken vecka grupperna börjar spela igen.. ? :)
Trackback
