umea2014

Det är söndag kväll, jag skriver och ljudet av Jenny Wilsons förra platta ringlar sig in i köket där jag sitter. Ute är det småblåsig och kallt och tankarna vandrar uppåt landet, en sisådär 65 mil norrut för att vara mer precis. Sista blogginlägget är detta och jag vill knyta ihop säcken med ett fint knyck.

Danskollektivet Nomo Daco startade 2002 och ett ledord inom gruppen har sedan dess varit samarbete. Två av de fina saker som gör att vi som grupp vill fortsätta att hänga i Umeå är den källa till inspiration som kulturlivet ger och att det är nära till samarbete. Att det finns så många kreatörer av olika slag är det som gör Umeå coolt. Det finns hos stadens utövare en stor drivkraft och jag tror att en sak som satsningen på 2014 kan generera är ett lättare klimat för dessa att förverkliga mer av sitt arbete och därigenom berika staden och dess människor ännu mer både genom att arbeta med varandra men även internationellt.

Ett fint samarbete som jag och Nomo Daco har haft under en tid är det med min pappa Jostein Skeidsvoll. För mig som är uppvuxen med att en pappa som är fotograf, som genom hans ögon tidigt fick förstå formens, färgens, ljusets och stundens betydelsefullhet, är kanske inte steget till dansen så stor.

Även om hans forum är stilla och mitt är rörligt så handlar det för oss båda om ögonblick som passerar och tron på att dessa ögonblick är viktiga inte bara i våra egna utan även i andra människors tillvaro. I sitt seende och sin totala närvaro i det som han upplever har han påverkat mig otroligt mycket.




Under denna vecka har jag skrivit lite om de människor jag har runt omkring mig. För oss i Nomo Daco är samarbetet något mycket centralt, jag som person ser det som viktigt att ta in andra människor runt omkring mig och om jag ska referera tillbaka till Umeå så är en av de stora fördelarna med staden att när det funkar som bäst så är det inte så långt mellan människor.

Det finaste knycket jag kan komma på att knyta ihop säcken med är att säga precis vad jag tänker på just nu.