Teater
Teater
Teater har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta och har betytt mycket eller till mångt och mycket bidragit till en så positiv utveckling som möjligt i just mitt liv.
Teater kom i mitt liv som en gåva redan vid tidig ålder, jag tror jag sjöng innan jag ens kunde prata och det var innan fyra års ålder. Jag drömde om att bli en stor sångerska, som Carola, men det är bara det att jag kan inte alls sjunga. Det låter vedervärdigt anskrämligt vill jag lova, så den ekvationen går inte riktigt ihop. Men jag antar att det var en alldeles vanlig flickdröm, en sådan som alla små tjejer har.
Jag har väl alltid varit en teaterapa och kommer så stolt att förbli, i vissa sammanhang. Jag kommer ihåg hur jag och mina kompisar spelade teater hemma och klädde ut oss. Vi pockade alltid på mammas uppmärksamhet och hon fick som lov att sätta sig ner och titta.
När jag var nio så började min teaterbana på riktigt, jag gick med teatergrupp där de flesta hade någon typ av funktionsnedsättning. Det var en del människor med rörelsehinder, utvecklingsstörda och olika bokstavskombinationer, som damp, asperger och så vidare. Alla hade inte ens funktionsnedsättning, utan var med ändå och det var coolt.
Vi uppträdde på Gävles största scener och var en del i media, den tiden var kul. Det var också en en enormt viktig tid för min personliga utveckling och ett avbrott i den då tunga vardagen. Jag fick träffa folk som uppskattade mig och jag fick spela av mig, några viktiga ingredienser. Teatern och mina kompisar var helt avgörande för min överlevnad, jag är enormt tacksam över att jag klarade mig igenom min tonårstid, mycket tack vare dessa inslag.
Jag läste teater i gymnasiet och efter två och ett halvt år lyckades jag ta mig ur rh-klassen, till min stora lycka. Egentligen förstår jag inte varför det finns enskilda klasser för rörelsehindrade, är man rörelsehindrad så är man inte trög i skallen. Åter igen blev jag nästan den enda personen med rörelsehinder, det gjorde mig som vanligt inte ett skvatt och jag trivdes som fisken i vattnet. Äntligen var jag en självklar del i klassen och inte ett undantag, det var en underbar känsla. Jag fick till och med några kompisar i klassen. Jag var med i flera stora produktioner och jag fick vara med trots mitt utseende, helt makalöst. Den här tiden hjälpte också mig att forma min identitet och format mig till den människa som jag är idag, jag vet att jag duger precis som jag är. Och att allting kring mig kretsar inte bara kring mitt yttre och det var skönt, att få tillåtelse att bara vara människa och bli sedd för den man är.
Jessica Åström
