umea2014

Hej
Jag heter Anna Bäckström, såhär nu på sommaren vattnar jag blommorna åt min bror som är på semester för tillfället. Inne i deras lägenhet hänger helt underbara teckningar som min brorsdotter har gjort efter ihärdiga målarstunder på dagis.

Strax innan sommarlovet så var det en festival i Vänortsparken. En skrotblomsutställning av barn från olika förskolor och skolor, min brorsdotter var ett av dessa barn som på dagis fått skapa ny konst av gamla grejer.

Nu när jag blev tillfrågad om jag ville blogga här kände jag att jag vill berätta om den glädje som så ofta finns kring barnkultur, både som aktör och publik. När du kan hänga upp en teckning från ett stolt barn på väggen och se hur barnet växer när den ser frukten av sin lek med att lära sig något nytt uppskattas även av andra.

Eller när barnen är publik, det självklara deltagandet i upplevelsen barnen förmedlar (jag kom och tänka på filmen Finding Neverland där pjäsförfattaren till Peter Pan tar in 20 barnhemsbarn till premiären för att få publiken att förstå magin och låta fantasin flöda) är något som tyvärr ofta saknas hos den vuxna publiken, och den fantasifulla analys som görs av upplevelsen inspirerar ofta till vidare lek och utveckling.

Det finns mycket bra barnkultur som uppskattas av både deltagare och publik, men det är så många barn som inte får möjlighet att delta.

Därför tycker jag att projekt som skrotblommefestivalen är underbara, att så många barn får chansen att skapa och sedan visa upp sina alster för en stor publik och att barnkonst får ta en plats i offentligheten så att vi som publik får ta del i skaparglädjen.

Min brorsdotters skrotblomma innehar hedersplatsen i trädgården och den lycka och stolthet som kommer av att erövra nya uttryckssätt, att låta sin konstnärlighet spira är något som jag hoppas många barn och vuxna får uppleva om och om igen.

Om du vill läsa mer om skrotblommefestivalen gjorde VK ett litet reportage om den. http://www.vk.se/Article.jsp?article=65461