umea2014

Nej jag kan inte, jag är en fot kort i dag.
Jag har verkligen ONT i min högra fot efter dessa annars så varma och sköna Göteborgsdagar.

     Jag skrev att jag skulle berätta vem jag är. Det känns ju plötsligen så oerhört pretentiöst!
 Intresserad någon?
Jag gör det i alla fall. För jag är en väluppfostrad flicka...
Flicka. Tjej. Tant. Kvinna. Jag är bevisligen av honkön rent fysiskt. Det vet jag. Så mycket mer kan jag inte vara så säker på...
Den största delen  av mitt liv har jag ägnat åt teater i olika former. I många år stod jag själv på scenen, numera jobbar jag med barn och ungdomar som på olika vis har lust att uttrycka sig på  en scen. Det ultimata för mig vore att få  ihop bägge delarna. Det har ännu inte lyckats. Men jag är bara 50 år ännu.
Så jag har väl tiden för mig?
     Jag är väldigt lycklig över mitt arbete, på många olika sätt. Det är en förmån att få jobba med unga människor som är intresserade av just det som jag också är intresserad av. Vi leker tillsammans, men det är lek på blodigt allvar. Det är klart att det är på riktigt och på allvar när man lägger sina känslor på bordet/scenen och blottar sig. Föreställer sig att man är någon annan och  bjuder upp en kamrat till en trevande teatertango...
Nästan varje dag händer det något utöver det vanliga på mitt jobb. Det är klart att jag blir matt och trött ibland. Men lika ofta blir jag glad och ivrig och starkt berörd.
     Det är mycket kärlek som sveper över våra teaterrum på jobbet. Några av våra ungdomar är några av de mest kärleksfulla människor jag träffat. En del av dem gillar mig och visar det. Det är hisnande att vara med om. Det är kärlek utan censur. Ingen av dessa ungdomar bryr sig ett dugg om hur jag ser ut, vad jag tjänar, eller om jag är användbar på annat sätt. De bara gillar mig. Det är stort att få vara med om. Kärlek rakt av. En nåd.
      Så mycket mer vet jag inte om någon behöver veta om mig. Jag vet inte så mycket själv. Det tar väl en livstid att reda ut vem man är och jag är nog bara halvvägs...
Men jag kan säga att jag  har älskat och älskar många människor. Och jag ogillar några.
Jag retar mig grön på snikenhet och inskränkthet. Jag rasar när vuxna människor beter sig som kränkta galningar när deras makt på ett eller annat sätt hotas.
Jag är ytterligt tveksam till normalitets begreppet. Det är så mycket som går förlorat av både innovationer och kreativitet om allt ska snävas in i det som kallas normalt.
Jag tror benhårt på att man ska dela med sig av sin eventuella styrka och sina svagheter. Jag tror också benhårt på att man ska tillåta sig att njuta av andras framgångar, inte se dem som hot utan som inspiration. Om man lyckas njuta av andras lycka och är generös med både sin styrka och sina svagheter inför andra så tror jag att man blir en lyckligare människa.
     Jag har ett synnerligen kluvet förhållningssätt till kärnfamiljen. Överhuvudtaget är jag tveksam till alla "sanningar" om hur vi  ska leva våra liv.
Jag tror att unga människor behöver vuxna som tänker mycket, som ifrågasätter vedertagna sanningar. Vuxna människor som vågar vara vuxna utan att sitta inne med alla svar. Vuxna människor som är nyfikna.

Jag försöker att vara öppen och kärleksfull mot människor. I bland är det svårt
men det är något jag kämpar med. Och kämpa det måste man nog.

Jag hyser tillit till livet och försöker ge det vidare.

Jag älskar min dotter.
 Jag älskar min dotter, min blomma, min soluppgång!

Tack för mig.

Kajsa Reicke