umea2014

Det blir nog en spretig blogg det här. Men jag är ingen rutinerad bloggare.
Vet inte om jag är särskilt rutinerad överhuvudtaget och blogga brukar jag inte göra...

Jag startade i måndags  med  att skriva en liten sammanfattning av min och min familjs Spaniensemester. I tisdags skrev jag några rader om vår nya familjemedlem, lilla valpen Tobbetott eller Tottetobb. Den ljuvlige och underbare lille marodören som väcker mig 06.00 på morgonen. Han väcker mig och har mage att kräva att jag ska gå ut! Men han är underbar ändå!
Och nu i skrivandes stund är jag i färd med att packa inför stundande Göteborgsresa.
Jag och min dotter ska åka till Gothia Cup!!!

När jag, efter många års svidande längtan äntligen fick min älskade dotter i mina armar, då svor jag heligt och dyrt inför mig själv:
- Fotbollsmamma, det blir jag aldrig!
Och nu, x antal år senare är jag och dottern på väg till Gothia!

Det är naturligtvis jättekul. För henne. Själv är jag ytterligt tveksam.

Den allra första planen var att jag/vi, i samband med Gothia, skulle hälsa på min härliga systerson och hans fru och deras lille son Leo. Det var något jag verkligen såg fram emot!  Men det blev inte så. I samma veva som vi reser i från Umeå reser göteborgarna till Syrien för att döpa den lille!
Extra försmädligt eftersom min systerson är den ende i släkten som delar dotterns fotbollintresse!
Vi gjorde alla vad vi kunde för att det inte skulle tjorva till sig, men det gjorde det ändå.
Så nu bär det av utan lockbete för min del.
Men jag måste ge min dotter  en eloge för att hon, i så många år,  tappert har envisats med sin fotboll. Hon har ju inte haft någon samstämd hejar klack här hemma precis.

- Ska du inte pröva något instrument? Trummor? Gitarr? Trumpet?
Det är vad fadern har sagt när han har försökt att få dottern på andra tankar. 
- Dans, teater, sång, det måste du pröva!
Det är  vad modern, alltså jag, har försökt övertyga dottern om. Nämligen om att det jag är intresserad av, det borde hon också intressera sig för!
Den envetna dottern har alltid svarat sin mor och far med ett milt och överseende leende på läpparna.
- Det där är sådant som ni är intresserade av. Inte jag!
Sedan har hon seglat i väg med högburet huvud till en träning eller match.

Fotboll?
Jag förstår att det är kul att sparka boll till varandra. Men vad spelar det för roll i vilket mål bollen hamnar? Varför är det så viktigt att tävla, att vinna? Man springer, hoppar, studsar och passar till varandra en timme eller två, det är ju helt OK och dessutom bra motion. Men tävla,vinna?
För att inte tala om allt  skrikande runt planen. De vuxnas skrikande.
Det är ett annat löfte som jag givit mig själv, och faktiskt hållit:
- Jag kommer aldrig att skrika på en fotbollsmatch. Jag gör det bara inte!
Det beror inte på att jag inte kan skrika, jag har goda röstresurser. Men det är ju så ofantligt stressande och hysteriskt! Skulle jag själv vara spelare så skulle jag begära: Största möjliga tystnad tack...
En gång var det en fotbollsmamma som skrek så mycket att hennes röst försvann! Vid närmare eftertanke kanske det finns en marknad här? Jag kanske borde bli röstcoach åt fotbollsföräldrar? Då skulle de åtminstone få lära sig att använda stödet när de tar i.
Jag förstår ju att allt gormande är välment och att föräldrapubliken drabbas av någon form av kollektiv utlevelseaffekt.
Men det är något med skrikandet och hetsen och  det där allvaret som vilar över det hela, som jag inte riktigt kommer sams med. Det är som om världen fullständigt brakade samman inför en missad  poäng eller en missad målchans.
Men jag förstår ju inte vitsen med det hela. Med fotboll.
Dyrt är det också. Otroligt dyrt. Och vi föräldrar ska ställa upp på diverse märkliga arrangemang för att dra in pengar till laget. Ändå verkar det fattas pengar hela tiden. Det går liksom inte i hop. Och ställer man inte upp som förälder så får man VÄLDIGT dåligt samvete...

Dessutom känner jag mig så oerhört löjlig och obekväm i de flesta sportsammanhang. Det var likadant när dottern testade innebandy en termin. Jag vet inte hur jag ska föra mig, vad jag ska prata om eller vad jag ska ha på mig. De flesta föräldrar har käcka och praktiska träningsoveraller.  Jag hatar träningsoveraller!
De flesta föräldrar har ordentlig koll på cuper, serier och poängställningar. Jag hatar att ens försöka ha koll på sådant. Jag är glad om jag överhuvudtaget är i närheten av något som liknar en plan i något sånär god tid. Det räcker för mig.

MEN, min unga dotter är det dyrbaraste jag har och hon älskar fotboll, så jag packar glatt vidare alla våra väskor inför Gothia.

Jag ska försöka njuta av staden Göteborg, gå på museer, besöka någon skärgårdsbåt och sitta på café.
En och annan match ska jag också gå på.
Min dotter är ju med och spelar.
Hon älskar fotboll hon.
Och bra är hon också!