Kall stad
Jag undervisar i samhällsplanering. Det är roligt. Samhällsplanering bedrivs på många olika sätt i olika delar av världen men med den gemensamma nämnaren att försöka åstadkomma något som är bättre, vackrare, mer ändamålsenligt, tryggare, snabbare. Framåt. Vi skall framåt! Vi kan inte backa ur vår egen samtid. Framåt behöver inte betyda att vi klampar i takt mot framtiden men vi behöver en färdriktning. En kompass och en bild av vägen vi färdas. Mot den gemensamma, vackra och sköna framtiden. Den vägen skall vi gå.
När människor i Umeå i skilda sammanhang frågar vad jag arbetar med och jag svarar "undervisar i samhällsplanering" så får en del något trött i ögonen och så kommer då frågan om min diagnos beträffande planeringen i och omkring Umeå på tal. Tidvis har jag debatterat planering kring fåglar och järnvägar och en del annat, Det är lätt att raljera kring somligt och somliga (fåglar och ornitologer till exempel). Egentligen fel eftersom de i praktiken fullgör sina demokratiska rättigheter att såsom företrädare för en stor förening överklaga beslut som strider mot föreningens intressen. Galet eller inte, den frågan måste ställas till lagstiftaren. Att det sedan bor tiotusentals skrivkunniga och engagerade människor i stan som sätter alla klutar till för att hävda livsviktiga intressen är ju rätt intressant. Varför här men inte i våra grannstäder? I Örnsköldsvik löpte planering och byggande av den fantastiska Botniabanan utan ett enda överklagande. Tror Öviksborna mer på framtiden och framtidens möjligheter? Tror det!
Understundom har julens firande inneburit promenader längs Kungsgatan in till vår stads centrum. Från grön (vit) trädgårdsstad vandrar man långsamt in i sibirisk kyla. Inte bara vinden som viner runt de stiliga 60-talspalatsen med fängelselika gluggar till fönster utan också nyare arkitektur som för tankarna i andra väderstreck. Bänkarna på gågatan har ersatts av något slags betongsarkofager med små råttfällor för cykeluppställning. Miljön är kall, kallare, kallast. Jag vet, somliga blir nu upprörda. Renoveringen är ju inte klar och vänta till sommaren när blompottorna kommer fram. Men så bra. Men tänk också att vi bor i en stad där ingenting växer under 8 månader om året, där snön ligger sex månader om året och det övriga livets explosion skall klaras av under en intensiv vårmånad och tre sommarmånader. Måste tänka skön stad också när vintern är som kallast, när människorna är som gråast och börsen skramlar av kapsyler och finska Euro. Blås ut ljusen stolta stad, här finns ingen plats för värme och mänsklighet. Så ska vi inte ha det. På med långkallingarna och gå ut och gör stad. Vi måste vara med och forma staden. Den är ju för oss! Centrums stagnation måste hävas.
Annars brukar jag tänka att det liv och rörelse som ska karaktärisera en levande stad finns. Den finns på två ställen. Köplådorna! Den ena ligger på Ersboda och den andra Vid Strömpilen. Ciip och Sika Laxi. Ja ni vet. Dessa köplador påminner om forna tiders stadsliv. Här finns allt under ett tak precis som den gamla handelsboden. Här kan man handla plåster och inlagd gurka, cykelslang och Kefir, målarfärg till garaget och miljömärkt godis, tandkräm och blompinnar. Här finns allt. Det är också här man stöter på folk och fä, skvallrar en stund, gormar och garvar, käkar en vurre och kutar sen på bolaget. Egentligen fantastiskt levande. Så skulle vi ha vår stad också. Imorgon är en annan dag. Vi ses på kopera!
