umea2014

Får man göra bort sig? Tappa förståndet och stoppa huvudet under armen? Ingen är väl mer än människa. Jo, det finns perfekta människor. Kontrollerade och högpresterande (som det heter). Kommer inga freudianska felsugningar där inte. Själv snubblar jag iväg och gör märkliga ting och sedan undrar man vart förståndet tog vägen. Som den gången jag cyklade upp för långa backen (svingen) mot jobbet. Full fart. Blicken fastnade på en vacker medmänniska som stod vid sidan av cykelvägen och tejpade upp nåt slags anslag om någonting. Tittade mest på henne. Såg trevlig ut. Och så...PANG. Cyklade rakt in i en herre bakifrån. Mitt framhjul mellan herrens ben. Stor dunjacka i hela ansiktet i ena sekunden och stor knytnäve och upprörd blick i nästa. Tjohej! Men när den upprörda och påcyklade herren såg mina snälla och förvirrade blå ögon så hejdades smockan. Bad om ursäkt förstås men hade ingen vettig förklaring till det hela. Vaknar ibland kallsvettig om natten efter drömmar om vettlösa cykelturer.

Men tänk också så skönt att se när andra har huvudet någon annanstans, internminnet bortkopplat. Ni vet, bilen som åker två varv i rondellen eller kollegan som vänder koppen upp och ner i kaffeautomaten eller han i Hakkas som försökte låsa upp hyrbilen med sin egen bilnyckel. Skönt att skratta hejdlöst åt andras mer oförargliga olycka. Men visst är det! Ska det bli nåt så får man nog kosta på sig ett och annat skratt. Man får bjuda på det.

Så kallade högpresterande människor är människor som gör mycket på kort tid och glömmer bort att ha roligt. De strävar framåt med järnvilja och sen rusar de rakt in i väggen med berått mod. Nu ska man kanske akta sig för enkla schabloner och generaliseringar men effektiviteten och ångesten över att göra fel skapar ingen glädje. Den hypereffektiva arbetsdagen måste också få ha sina mer avslappnade stunder. Lycklig är också den människa som kan lämna arbetet just på arbetet och gå hem till snöskottningen eller matlagningen eller vad det nu kan vara.

En annan märklig egenskap som man kan iaktta hos rätt många är förmågan till avskärmning. Det gäller speciellt under vinterhalvåret. Skrev häromdagen om Umeås upprustning av gågatan genom staden och om hur den närmast liknar en frusen och steril arktisk isklump i Sibirien. Kanske struntar vi i stadens tillkortakommanden under vintern. Vi kutar ner på stan och pilar mellan butikerna som frusna hägrar. Grab and pay. Struntar väl i den offentliga miljöns mötesplatser och annat. Vi väntar på vårens explosion och sommarens grönska. Då blir det fulaste torg riktigt vackert, med uteserveringar, långsamt flanerande människor, planteringar och ambition. Vi sparar oss till skönheten så att vi har extra kraft att njuta av den när den sent omsider behagar infinna sig. Vintern är en transportsträcka. Vi bejakar den globala uppvärmningen och längre somrar. Fast visst är det väl en utmaning att försöka omvandla stadsrummet till något vackert och trevligt också när vintern är som grinigast!? Vi bor ju ändå här året om. Det finns ju städer som tänker "stad" även när allt bär emot. Luleå är ett strålande exempel. Bejaka vintern och gör något kul av den. Som barnen. Även stora kan lägga sig på rygg i snön en mörk kväll, titta på stjärnorna och göra en stor fet snöängel (fast det är jobbigt att ta sig upp utan att förstöra den). Och visst pirrar det väl i kroppen när det snöar. Mysigt med väder! Må bra, man vänjer sig också med det.