Att våga vara visionär
Umeå aspirerar på en utnämning som Europas kulturhuvudstad 2014. Det är ju ingen nyhet. Det är ju tack vare den ambitionen som ni nödgas läsa mina inlägg på denna blogg. Umeås ambition föranleder emellertid en smula eftertanke. Vad får detta för effekter? Blir det några märkbara och mätbara effekter? Sverige dräller ju av diverse utmärkelser som kommunerna kan ståta med av typen "årets kommun, årets studentstad, årets tillväxtkommun, årets IT-kommun". Det är väl kul att uppmärksammas och få lite extra marknadsföring i spelet om investeringsmiljonerna och nya invånare. Att en kommun lägger ner resurser på marknadsföring syftar främst till att attrahera företagande och inflyttare. Det är bra för kommunens ekonomi. Mig veterligt är det väl bara en enda kommun i landet som deklarerar att man inte har några ambitioner att bli fler invånare. Frågan är då, om dessa resurser verkligen leder till mätbara resultat i form av nya arbetstillfällen och en positivare nettomigration? Studerar man detta så upptäcker man ganska snart att sambandet mellan inflyttning och satsade marknadsföringsmedel är omvänt d v s de kommuner som, relativt sett, lägger ner mest pengar på marknadsföring är de som uppvisar en negativ befolkningsutveckling. Kommuner som växer behöver sällan ägna kraft åt denna typ av marknadsföring.
Men å andra sidan så har förmodligen den mer interna processen stor betydelse. Det faktum att man lokalt kraftsamlar och tänker framtid och visioner, samordnar insatser etc i sig större betydelse än resultatet av de mer utåtriktade insatserna. Möjligen kan man säga samma sak om Umeås ansträngningar rörande målsättningen för 2014. Oavsett om vi blir kulturhuvudstad eller ej så har Umeå vunnit mycket. Umeå stärker sitt kollektiva självförtroende, tänker mer visionärt och kanske till och lär sig att samordna alla sina verksamheter och ta till vara den kompetens och drivkraft som finns hos alla Umeås föreningar, organisationer och medborgare. Det var väl fint sagt!
Det är ibland lätt att kritisera visioner såsom orimliga. Ett exempel på det är Vägverkets 0-vison, d v s noll döda i trafiken. I detta fall uttrycker visionen en ambition och en inriktning på arbetet. Man bygger exempelvis vare sig vägar eller fordon i akt och mening att ha ihjäl människor. Vägverket som statlig myndighet kan inte heller ha som vision exempelvis 200 döda i trafiken/år. I så fall vore det rimligt att tala om vilka som inte längre bör leva, krasst sagt. Ingen ska behöva sätta livet till i trafiken.
Visioner är bra, de är planeringens kompass.
