Chaplin och Caravaggio


Förra veckan dirigerade Carl Davis Norrlandsoperans symfoniorkester som framförde originalmusiken till Charlie Chaplins Guldfeber från 1925. Filmen, den som Chaplin sagt att han ville bli ihågkommen för, projicerades på en stor duk ovanför orkesterdiket. Chaplins lustiga dans med kuvertbröden ackompanjerat av levande musik förde tankarna till inramningens betydelse för betraktarens engagemang och interaktion med ett konstverk.  


I bönekapellet i katedralen San Giovanni, Valletta Malta, finns Michelangelo Merisi da Caravaggios största och mest berömda verk: Johannes Döparens halshuggning (1608). Förmodligen målade Caravaggio denna på plats och oljemålningen som mäter 3,61 x 5,20 m fyller hela östra sidan. I det mörka bönekapellet frambringar den nästan en känsla av vår tids biosalong. Även om det naturligtvis inte var något som föresvävade Caravaggio ville han ändå att betraktarna skulle uppleva att det var ett levande drama som utspelades framför dem. Målningen måste också ha framstått som illusorisk med tanke på bönekapellets för tidpunkten i övrigt karga miljö. I dag är kapellet utsmyckat, borttagna är dock de stora kandelabrar och det krucifix som under tidigt 1900-tal skymde målningen, och även om målningen ger ett imposant intryck störs upplevelsen av turisternas inramning.

Jag har fått ett löfte om att jag vid något tillfälle skall få en privat visning av kapellet och möjligen, möjligen kan det återskapa något av den känsla som den unga novisen kände när han steg in i sakristian för att ta emot Malteserorden och befann sig i direkt kontakt med Caravaggios kroppar i naturlig storlek.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0