umea2014

Det är november 2007 och jag sitter hemma med min dator och jobbar på distans med ett projekt i Göteborg. Jag är nyinflyttad till Umeå och känner ännu inte så många. Med andra ord, det är en ohållbart oinspirerande och trälig situation.
Sakta men säkert har jag börjat överväga att gå från tanke till handling och starta upp mitt egna företag som fotograf. Jag är oändligt trött på projektanställningar och hur andra styr ramarna för mitt arbete.
Men starta eget, det känns, minst sagt, som ett stort projekt. Större delen av mitt nätverk finns  i Göteborg och även om jag gjort fler affärsplaner än vad som känns vettigt, satt mig in i det mesta kring att starta eget och varit på ett antal av skatteverkets infoträffar, så känns det fortfarande väldigt, väldigt stort. Var ska jag börja? Då menar jag börja på riktigt, synas och finnas även i andra människors huvuden inte bara i mitt eget. För det är ju en sak att registrera ett företag, en helt annan att hitta samarbetspartners och kunder.
Så en dag  kom jag över en annons för något som hette Krenova. De skulle starta upp en inkubator för människor inom de kreativa näringarna, sk kreatörer. Peppad tog jag kontakt och fick snabbt komma på intervju. Helt plötsligt hade jag fått en kontorsplats och var inne i värmen. På Krenova fanns hela det affärsnätverk jag själv inte haft tillgäng till. Förutom kontor så fick jag också det jag saknat mest, kollegor, folk att byta idéer, ta en fika och snacka igenom dagen med.
Bara en sån sak som att få dela rum med Åsa Borgström, kan man få en mer kreativ arbetsmiljö. Många var de gånger då det räckte med att se henne för att jag skulle glömma vad det nu var för missmod som drabbat mig. 
Nu har det gått mer än ett år sen jag fick plats i inkubatorn och jag har hunnit flytta vidare från den trygga famnen som Krenova innebar.
När jag nu tittar tillbaka kan jag utan att tveka säga att det har varit det mest hårdarbetade året jag någonsin haft. Det värsta grovgörat har skett i mitt huvud och inte ens varit synligt för så värst många andra. I början av mitt företagande så gick det enorma mängder tid till att göra insatser som jag inte hade en aning om vad de skulle resultera i. Successivt har ett mönster växt fram och idag är det betydligt lättare att bedöma vad som är värt att lägga energi på och vad som inte är det.

Jag känner mig väl rustad inför att möta de flesta utmaningar som som kan tänkas komma min väg, men den kanske största skillnaden idag jämfört med november 2007 är att jag nu har ett nätverk av kompetenta personer att fråga de gånger jag känner mig lost.


Tack Anders Persson, Lizzie Ragnarsson och Mona Bonta Bergman för att ni gör Krenova till vad det är. Utan er hade min väg varit betydligt snårigare och framför allt ensammare.


Pärlan Ulla Thøgersen började jag lära känna på en resa med entrepreneursutbildningen som Krenova arrangerade.



Gunilla Samberg som jag också fått nöjet att lära känna via entreprenörsutbildningen, här guidar hon oss runt i Skulpturparken.