Festivalstad utan festivaler, kulturstad utan kultur?



Umeå är känd för att arrangera stora evenemang och festivaler inom vitt skilda områden. Noliamässan, Umeå Open och i år 40-årsjubilerande Umeå internationella jazzfestival (som startar idag!) är väl kanske de tre mest kända, men vi har även Digital Tone Festival i november, hårdrocksfestivalen House of Metal, litteraturfestivalen Littfest och folkmusikfestivalen Umefolk - de tre sista i februari. Sedan kommer månaden maj med både MADE-festivalen och Kulturnatta - för att inte tala om den kreativa ungdomsfestivalen Edge på Hamnmagasinet i augusti, som innehåller lite av varje - pyssel, film, skejtande, kylskåpspoesi och förstås mycket musik, huvudsakligen av unga Umeåband.


Hamnmagasinet (som en del politiker velat bygga om till ett Ungdomens Hus) är överlag en ypperlig plats för konserter och festivaler, en plats där det alltid händer någonting. Därför valde vi också att förlägga större delen av Studentteaterfestivalen där (se gårdagens inlägg).


Men detta med festivalglädje har också en baksida. Å ena sidan är det förstås fantastiskt att kunna erbjuda Umeå-publiken både nationellt och internationellt erkända kulturprofiler (och därigenom även locka publik från resten av landet), å andra sidan talar detta om att kulturens vardag i Umeå inte är så festlig. Det måste till festivaler för att lyfta fram kulturen - då i hög grad genom folk som kommer in utifrån - medan de kulturentreprenörer som ändå bor och verkar i stan har svårare att synas under resten av året. Därmed går mycket skaparkraft, kreativitet och vilja förlorad, helt i onödan. Frågan är om detta är en försmak av det som eventuellt kommer att hända också under kulturhuvudstadsåret, om än i större skala?


Ett av de mest problematiska exemplen på detta är redan nu Norrlandsoperan som på senare år inlett ett givande samarbete med operahus i bland andra Sydafrika och Vietnam - ett lovvärt initiativ! Men resultatet av att blanda operatraditioner kan leda till ojämna föreställningar, exempelvis Mira Bartovs kliniskt distanserade och effektöverlastade Trollflöjten, där åtminstone jag - bortom alla snabbt förbiglidande videoprojektioner och blippande elektroniska högtalarljud - saknade ensemblekänslan. Om jag får välja, föredrar jag en uppsättning med en helt och hållet homogen ensemble, exempelvis den sydafrikanska Porgy and Bess som gästade Norrlandsoperan häromåret, men lika gärna en lokalt buren uppsättning.


Norrlandsoperans planer på att av besparingsskäl säga upp de få kvarvarande fast anställda sångarna och hädanefter enbart jobba med frilansare, kan möjligtvis låta rimligt ur ekonomisk synvinkel men i de stora operahusen finns det ju utöver frilansarna (stjärnorna) också en bred egen bas, med såväl solister, kör som orkester, och det är egentligen dessa som tar det största konstnärliga ansvaret för institutionen som sådan.


Dessutom är det lite märkligt att det överhuvudtaget finns en sådan påtaglig arbetsbrist på Umeås främsta, mest nybyggda kulturella arena. Tidigare gjordes åtminstone två stora och två mindre operor per år, men nu när lokalen väl finns nöjer man sig med bara två stora, som dessutom inte heller åker på turné i det Norrland som operasällskapet till namnet sägs representera.


En relativt ny aktör på Umeås kulturarena är den årliga Kulturnatta som i mångas ögon kanske är alltför bunden till centrums näringsidkare men som jag absolut tror kan bli riktigt bra på sikt. Många tidigare kulturhuvudstäder (däribland Paris där fenomenet mig veterligt föddes under namnet Nuit Blanche) har liknande nattliga festivaler, just för att det är väldigt speciellt om en hel stad plötsligt håller (kulturellt) nattöppet. För detta krävs dock ett i grunden bredare kulturutbud, fler Umeå-profiler som aktiverar sig, en stor och engagerad publik och även en framsynt kulturpolitik.


Från och med 2006 finns här även ovan nämnda MADE-festival, en sammanslagning av Umeå Folkmusikfestival och Umeå Kammarmusikfestival som även inbegriper dans och konst, så att eventet som sådant bättre ska spegla sin tid. Precis som med Norrlandsoperan ovan är festivalinitiativet i sig utmärkt men det är däremot beklagligt att den äger rum på bekostnad av de sommarfestivaler som fanns tidigare. Som den inbitne nostalgiker jag är, saknar jag särskilt kammarmusikfestivalen som alltid innebar några minnesvärda sommarveckor i juni. Festivalen lockade musiker av världsklass (som också fungerade som lärare vid en "sommarakademi" för unga lovande musiker), men framförallt var det en musikhistoriskt unik möjlighet att med egna ögon se kompositörsprofiler som skotske James MacMillan och estniske Arvo Pärt vandra runt i Umeå. De kommer sannolikt aldrig tillbaka hit - än mindre nu när arenan för deras besök eliminerats.


För mig som under hela mitt liv brunnit för film är filmens vara i Umeå ett alldeles särskilt brydsamt kapitel, som jag tänkte skriva mer om imorgon. Dock måste jag redan idag nämna och beklaga att Umeå internationella filmfestival dog ut ifjol, efter 22 år vid rodret. På samma sätt som Umeå internationella jazzfestival under 40 år har fyllt tidighösten med det bästa av inhemsk och internationell jazz (däribland namn som Duke Ellington, Ella Fitzgerald, BB King och Miles Davis) och blivit något de flesta umeåbor och norrlänningar känner till, var Umeå internationella filmfestival (som genom åren lockat hit namn som Christopher Lee och regissörerna Kim Ki-Duk och Baz Luhrmann) ett fönster mot världen, ett fönster som Umeå kommuns kulturnämnd tydligen upplevde för dragigt.


Liksom jazzfestivalen har betytt mycket som inspirationskälla för många unga, blivande musiker, var filmfestivalen ett tidigt forum för unga filmare från Umeå och Västerbotten, varav många under de senaste tio åren kommit in på DI och nått stora framgångar på internationella filmfestivaler, men mer om det imorgon. I nuläget kan jag bara konstatera att frånvaron av festivalens särskilda profil på regionalt producerad film och dokumentärfilm skapat ett hål i Film-Sverige. Under filmfestivalens ordinarie period i september i år arrangerades det förvisso en mini-filmfestival vid namn Tjugo5 - ett evenemang som beskrevs som "inspirationsdagar kring film, medier och unga" - men arrangörerna var hela tiden noga med att poängtera att det inte var en ersättning för den nerlagda stora filmfestivalen utan något helt annat som i första hand riktade sig till skolor och unga. Ett mycket berömvärt initiativ också det, även om det innebar att allmänheten inte fick ta samma del av festivalstämningen.


Summa summarum bör Umeå Kammarmusikfestival och Umeå Filmfestival återfödas och stärkas, för som vi alla vet: en bra festival skapar entusiasm för fortsättningen, också som Europas kulturhuvudstad. Kanske är det först då som film- och musikhistoriska händelser åter kan ta plats här i Västerbottens residensstad?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0