När tar feministdebatten egentligen slut?
Jag blev ganska fort trött på feministdebatterna när de bröt ut som hårdast i politiska Sverige kring förra valet 2006. (måttstock för storlek är antal partiledare samt partier som går ut som "feministiskt").
Fatta mig inte fel här, jag är inte mot jämställdhet mellan könen på något vis. Den som präntat in i folks hjärnor att man måste vara feminist för att inte vara skitstövel är en ond människa och bör bli petad i ögat flera gånger om. Har ni något att invända så är det smidigast genom min egentliga blogg.
Det är intressant hur en ideologi kan skapa sin egna osynliga och odefinierade fiende. En fiende som består av en social struktur där män (fast inte bara män!) på något odefinierat sätt skulle besitta högre status än kvinnor (som ändå har högre status än andra män!).
Historiken handlar antingen om tusentals år av förtryck (ska jag med XY-kromosom stå ansvarig för någon retard som levde för 1-4000 år sedan?) eller det mer kontemporära "män ger varandra makt" (som inte handlar om könsuppdelning ö.h.t. i grunden).
Jag medger att det kan finnas tillfällen där kvinnor är underordnade män. Jag medger att sådana situationer även kan återfinnas i Sverige. Jag har dock inte ens för allt i världen tänkt gå med på någon luddig (eller "skarp") teori om ett patriarkat. Det enda som befäster patriarkatets existens är bruket av ordet i sig. Att definiera könsuppdelning som könsuppdelning skapar könsuppdelning.
De reella problemen återfinns inte i könsuppdelning, könsorättvisa eller något sådant. Inte heller i de vidare definitionerna (som slutar vara feminism och bara är ett hopkok av vänstergoja) som omfattar sexuella läggningar återfinns några särskilt markanta verklighetsanknytningar.
De reella problemen handlar om att tillgängliggöra möjligheter för alla att lära sig samma saker, utveckla egna intressen och - framför allt - vara medveten om konsekvenserna av ens val i livet. Att påstå att kön, sexuell läggning, klass eller vad som helst skulle ha något som helst med ett ojämställt samhälle är endast att se på symptomen av en sjukdom som är mycket djupare etsad i mänskligheten än så. Med reservation för bättre ord (typ "slentrianism") vill jag hävda att detta ursprungligen beror på lathet.
Människor engagerar sig inte i det de är intresserade av (t.ex. bibehålla värdighet i förhållanden, engagera sig i personlig utveckling, solidariskt stötta jämlikar, whatever). Detta gör de för att de skyller bort saker på att de inte har tid eller engagemang. Latheten sprider ut sig i girighet (ju mer jag förlorar, desto mer behöver jag återta), makt (ju mer andra kan göra för mig, desto mindre behöver jag göra), retarderade val (jag sätter mig inte in i frågan, det är jobbigt, och litar blint på andra). För min definition av filosofin slentrianism så får ni nog återkomma till min egentliga blogg i framtiden, det får inte plats (eller utrymme) här.
Men - gällande feminismen
För att göra ett försök att sätta stopp i feministernas framgångar så vill jag ta detta tillfälle i akt att en gång för alla - med (nödvändigt ont) ett indirekt accepterande av patriarkatets existens - försöka lägga krokben för aktivisterna:
Med anledning av ovanstående feminist-snack är jag förövrigt besviken över hur stor roll "The Gendered City"-parollen (host, She's Got the Beat, host) får spela i Umeås ansökan om att bli europeisk kulturhuvudstad 2014. Det är skamligt - vi borde rycka upp oss och sluta prata feminism. Det är det enda sättet vi kan bli kvitt det påstådda patriarkatet - som är resultatet av just feminismen.
Fatta mig inte fel här, jag är inte mot jämställdhet mellan könen på något vis. Den som präntat in i folks hjärnor att man måste vara feminist för att inte vara skitstövel är en ond människa och bör bli petad i ögat flera gånger om. Har ni något att invända så är det smidigast genom min egentliga blogg.
Det är intressant hur en ideologi kan skapa sin egna osynliga och odefinierade fiende. En fiende som består av en social struktur där män (fast inte bara män!) på något odefinierat sätt skulle besitta högre status än kvinnor (som ändå har högre status än andra män!).
Historiken handlar antingen om tusentals år av förtryck (ska jag med XY-kromosom stå ansvarig för någon retard som levde för 1-4000 år sedan?) eller det mer kontemporära "män ger varandra makt" (som inte handlar om könsuppdelning ö.h.t. i grunden).
Jag medger att det kan finnas tillfällen där kvinnor är underordnade män. Jag medger att sådana situationer även kan återfinnas i Sverige. Jag har dock inte ens för allt i världen tänkt gå med på någon luddig (eller "skarp") teori om ett patriarkat. Det enda som befäster patriarkatets existens är bruket av ordet i sig. Att definiera könsuppdelning som könsuppdelning skapar könsuppdelning.
De reella problemen återfinns inte i könsuppdelning, könsorättvisa eller något sådant. Inte heller i de vidare definitionerna (som slutar vara feminism och bara är ett hopkok av vänstergoja) som omfattar sexuella läggningar återfinns några särskilt markanta verklighetsanknytningar.
De reella problemen handlar om att tillgängliggöra möjligheter för alla att lära sig samma saker, utveckla egna intressen och - framför allt - vara medveten om konsekvenserna av ens val i livet. Att påstå att kön, sexuell läggning, klass eller vad som helst skulle ha något som helst med ett ojämställt samhälle är endast att se på symptomen av en sjukdom som är mycket djupare etsad i mänskligheten än så. Med reservation för bättre ord (typ "slentrianism") vill jag hävda att detta ursprungligen beror på lathet.
Människor engagerar sig inte i det de är intresserade av (t.ex. bibehålla värdighet i förhållanden, engagera sig i personlig utveckling, solidariskt stötta jämlikar, whatever). Detta gör de för att de skyller bort saker på att de inte har tid eller engagemang. Latheten sprider ut sig i girighet (ju mer jag förlorar, desto mer behöver jag återta), makt (ju mer andra kan göra för mig, desto mindre behöver jag göra), retarderade val (jag sätter mig inte in i frågan, det är jobbigt, och litar blint på andra). För min definition av filosofin slentrianism så får ni nog återkomma till min egentliga blogg i framtiden, det får inte plats (eller utrymme) här.
Men - gällande feminismen
För att göra ett försök att sätta stopp i feministernas framgångar så vill jag ta detta tillfälle i akt att en gång för alla - med (nödvändigt ont) ett indirekt accepterande av patriarkatets existens - försöka lägga krokben för aktivisterna:
- Feminismens mål är att avskaffa det påstådda patriarkatet.
- Förutsatt att patriarkatet existerar är denna i alla definitioner en social struktur.
- Lagen om straff för terrordåd dömer för terror den som begår en gärning vars avsikt är att "allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande [...] sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation."
- Feministiska aktivister begår gärningar vars avsikt är att allvarligt destabilisera patriarkatet och är således terrorister.
- Medger att de sympatiserar med/är terrorister,
- ändrar på lagen om terrordåd eller
- avsäger sig feminist-stämpeln.
Med anledning av ovanstående feminist-snack är jag förövrigt besviken över hur stor roll "The Gendered City"-parollen (host, She's Got the Beat, host) får spela i Umeås ansökan om att bli europeisk kulturhuvudstad 2014. Det är skamligt - vi borde rycka upp oss och sluta prata feminism. Det är det enda sättet vi kan bli kvitt det påstådda patriarkatet - som är resultatet av just feminismen.
Kommentarer
Trackback
