Trettio timmar av mitt liv i Mexico

Här kommer en skildring av helt vanlig idrottsresa under en helt vanlig helg i delstaten Oaxaca (Mexico). Uppstigning 07.00, lördag morgon, dagen innan hade vi alla bestämt att vi skulle bege oss vid 07.30 (organisatörerna av uppvisningen skulle skicka en transport). Som punktliga svenskar var vi som alltid på plats i tid (vi har fortfarande inte gjort oss av med den "ovanan"). Även denna gång skulle det visa sig vara ett misstag. Vi väntade, väntade och väntade. Vid 09.30 dök transporten upp, men då visade det sig att chaufförerna först skulle äta frukost på Piña Palmera innan vi kunde bege oss. Det slutade med att vi kom iväg 10.30, alltså "endast" tre timmar efter utsatt tid. Transporten som vi bjöds på var dels en pickup och dels en "djurflaksbil", vi svenskar åkte på den senare, tillsammans med alla rullstolar, man kan säga att vi kände oss lite som boskap där vi satt på golvet och med ett och ett halvt meter högt staket runtomkring.

Beräknad restid var cirka 4 timmar. De tre första timmarna flöt på bra, när vi sedan kom till den sista delen av resan började "helvetet". Självklart var vägen gjord av sand och dessutom med tillhörande småsten, gupp och damm gav den en omskakande stund för både kropp och själ.
Men plötsligt dök byn upp i bergen, mitt i ingenstans låg denna by som heter Juquila och som skulle visa sig vara en stark religiösisk plats.  Byn var mycket större än vad jag trodde och självklart med kyrkan som mötesplats i byn. Efter en tupplur på hotellet och sedermera lunch var det tänkt att vi skulle få börja vår uppvisning vid 16.00.
Väl på plats vid planen som låg granne till kyrkan fick vi vänta, och vänta. Först var det ingen som egentligen visste vad vi väntade på, senare visade det sig att vi väntade på att den välbesökte gudstjänsten i kyrkan skulle avslutas så att det skulle bli en större publik som bevittnade idrottstillställningarna.

Vi inledde uppvisningen med Goalboll (en bollsport för blinda), på plats var även de mexikanska mästarna från Oaxaca, de spelade först en match sinsemellan och vinnarna mötte sedan Piñas lag. Våra killar var mycket nervösa innan match och trots goda kämpatakter besegrades vi med 15-3 av de mexikanska mästarna. Efter goalbollen tog den nybildade idrottsklubben Club Deportivo de Piña Palmera vid med sin rullstolsbasketmatch. Vi delade upp oss i två lag och spelade en match på 2x20 minuter. Publiken hängde på bra och hejjade på de båda lagen, tillställningen blev mycket jämn och avgjordes inte förrän i sista minuten. Efter matchen passade flera personer från publiken på att spela rullstolsbasket för första gången i sina liv. En perfekt integration mellan personer med och utan funktionshinder.

Efter övernattning och frukost på ett bekvämt och förvånansvärt handikappanpassat hotell skulle vi nästa dag åka hem vid 12.00 var det tänkt, men 30 minuter innan avfärd ändrades planerna, nu skulle vi få diplom innan hemresan. Vi begav oss till planen igen och väntade. När 90 % av oss var uttråkade till max kom plötsligt organisatörerna med diplomen och vi kunde bege oss hemmåt, då var klockan "bara" 14.30.

image457

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0