umea2014

Jag använder datorer till det mesta av min kommunikation med omvärlden. Jag är uppkopplad nästan jämt, och gör det mesta på nätet: läser tidningar, skriver bloggar, mejlar med vänner, gör research, letar reda på intervjupersoner, tycker att rss och del.icio.us är ovärderliga arbetsverktyg, deltar i flera olika nätgemenskaper för både kuriosa och jobb, har nyupptäckt mikroblogging, chattar med barnen, shoppar kläder och grejer, beställer resor, kollar upp sjukdomar när barnen är krassliga - och blir helt ställd om bredbandet är trasigt.

Därför får jag ofta frågor av typen "Du som kan det här med datorer, kan du hjälpa mig att fixa datorn/skrivaren/kopiatorn?"

Oftast får personen i fråga ett gapskratt till svar.

Jag kan nämligen ytterst lite om teknik. Jag är, faktiskt, helt ointresserad.

Jag blir tokarg när datorn strular, och när jag inte fattar hur man ska klicka för att komma vidare. Klarar med nöd och näppe av att byta kanal på TV:n därhemma, efter att ha gormat över alla olika fjärrkontroller vi har till de olika apparaterna (video, DVD, förstärkare, Boxer och gud vet allt) Webbteknik, som behövs för att utöva min huvudsakliga kommunikationsplattform på jobbet, lär jag mig just så pass mycket att jag klarar av att använda det.

Men, det är ju det som är grejen. Själva användningen.

Datorer/webb/internet är för mig ett roligt, snabbt, enkelt och intressant sätt att kommunicera. Tekniken bakom ska helst inte märkas, och framför allt inte vara ett hinder.

Tekniken, eller internet, är inte heller det som driver samhällsutvecklingen eller hotar vår integritet. Tekniken är bara teknik. Internet är en kommunikationskanal. Den kan underlätta eller försvåra vår tillvaro - men den skapar i sig inga relationer, tjänster eller kunskaper.

Det är vi människor som gör det.

Och där finns det tusen och åter tusen sätt att kommunicera. Vi har kanske inte ens upptäckt dem alla.