Ett gott råd: prova aldrig det här själva.
Det knäppaste och jobbigaste jag presterat i mitt liv, men också det som jag är mest stolt över att ha rott i hamn, är vårt husprojekt.
Såhär var det: vi ville ha ett hus. Helst ett gammalt, med charm. Gärna på en mysig plats, strax utanför stan.
Inte hittade vi något, och någon outgrundlig anledning fick vi (jag) den idiotiska idén i huvudet att vi kunde skaffa ett gammalt hus i inlandet billigt, och flytta det till en fin tomt där vi ville bo. (och då menar jag flytta som i att lyfta upp det på en stor lastbil och rulla iväg) Och vi kunde ju bo i huset samtidigt som vi renoverade.
Smidigt, billigt och bra!
Jo hej.
Några saker insåg vi ganska snabbt - men samtidigt alldeles för sent:
1. Att flytta ett jättelikt västerbottenshus är ett otroligt stort projekt. (Dagen D har jag faktiskt nästan förträngt, så sjukt jobbig var den, så mycket som gick fel och så nära katastrof.)
2. Det är kanske lite billigare att göra såhär, men definitivt inte ekonomiskt med tanke på den tid som måste läggas ner.
3. Det går inte snabbare än att bygga nytt. Tvärt om.
4. Att tränga in hela familjen i ett rum, samtidigt som man bygger på resten av huset , är görbart i teorin. I praktiken är det nervpåfrestande. Byggdamm och målarfärg överallt!
5. Man får ingen fritid på flera år.
6. Risken är stor att man blir galen eller skiljer sig.
7. Att dessutom bli gravid och få ett barn mitt i den värsta byggperioden måste anses som osedvanligt korkat. Och sen ett till.
Nu är både jag och maken otroligt envisa och beslutsamma människor, så vi rodde faktiskt hela jätteprojektet i hamn. Det mesta har vi gjort alldeles själva. Utan att skilja oss, och utan att ge upp - även om det sistnämnda varit nära ibland.
Det tog sju sorger och åtta bedrövelser (dvs åtta slitsamma år), innan vi till slut nu kan anse oss färdiga. Vi har ett fantastiskt vackert hus, som vi på sätt och vis är väldigt stolta över.
Men var det värt slitet? Aldrig i livet.
Fast... i ärlighetens namn börjar det faktiskt klia i fingrarna att börja om från början, med ett nytt hus...
Men då får det stå kvar på sin ursprungliga plats.
Såhär var det: vi ville ha ett hus. Helst ett gammalt, med charm. Gärna på en mysig plats, strax utanför stan.
Inte hittade vi något, och någon outgrundlig anledning fick vi (jag) den idiotiska idén i huvudet att vi kunde skaffa ett gammalt hus i inlandet billigt, och flytta det till en fin tomt där vi ville bo. (och då menar jag flytta som i att lyfta upp det på en stor lastbil och rulla iväg) Och vi kunde ju bo i huset samtidigt som vi renoverade.
Smidigt, billigt och bra!
Jo hej.
Några saker insåg vi ganska snabbt - men samtidigt alldeles för sent:
1. Att flytta ett jättelikt västerbottenshus är ett otroligt stort projekt. (Dagen D har jag faktiskt nästan förträngt, så sjukt jobbig var den, så mycket som gick fel och så nära katastrof.)
2. Det är kanske lite billigare att göra såhär, men definitivt inte ekonomiskt med tanke på den tid som måste läggas ner.
3. Det går inte snabbare än att bygga nytt. Tvärt om.
4. Att tränga in hela familjen i ett rum, samtidigt som man bygger på resten av huset , är görbart i teorin. I praktiken är det nervpåfrestande. Byggdamm och målarfärg överallt!
5. Man får ingen fritid på flera år.
6. Risken är stor att man blir galen eller skiljer sig.
7. Att dessutom bli gravid och få ett barn mitt i den värsta byggperioden måste anses som osedvanligt korkat. Och sen ett till.
Nu är både jag och maken otroligt envisa och beslutsamma människor, så vi rodde faktiskt hela jätteprojektet i hamn. Det mesta har vi gjort alldeles själva. Utan att skilja oss, och utan att ge upp - även om det sistnämnda varit nära ibland.
Det tog sju sorger och åtta bedrövelser (dvs åtta slitsamma år), innan vi till slut nu kan anse oss färdiga. Vi har ett fantastiskt vackert hus, som vi på sätt och vis är väldigt stolta över.
Men var det värt slitet? Aldrig i livet.
Fast... i ärlighetens namn börjar det faktiskt klia i fingrarna att börja om från början, med ett nytt hus...
Men då får det stå kvar på sin ursprungliga plats.
Kommentarer
Trackback
