umea2014

När jag läser artiklar som den här, eller den här, får jag ont i magen, tårar i ögonen och har lust att genast tänka på något annat. Barn som far illa är bland det värsta som finns, och som trebarnsmamma är det omöjligt att inte dra paralleller till sina egna barn. Tänk om något liknande skulle hända dem?

Och det gör det ju.

Förr eller senare kommer de också att ha det kämpigt. Att växa upp har aldrig varit enkelt, och börjar man undersöka hur många barn och unga som mår dåligt i vårt samhälle idag, (av olika anledningar) är det lätt att bli väldigt uppgiven.

För några år sedan bestämde jag mig för att göra någonting åt min frustration. Jag anmälde mig som frivilligjourare för BRIS.  Beslutet var inte enkelt. Skulle jag orka med att ta del av ungas problem utan att själv må alltför dåligt? Och framför allt: skulle jag klara av att ge några bra svar?

Men snabbt förbyttes min oro till trygghet. Vi blev fint utbildade, och sedan hamnade jag i mejl-jouren, där jag sitter en gång i månaden. Och jag har aldrig någonsin ångrat mitt beslut att engagera mig. Tvärt om.

Något kvitto på vi lyckas förändra går aldrig att få, och jag är väldigt medveten om att det vi gör bara är en droppe i havet. Men kanske är det ibland den lilla gesten, att finnas till hands för någon som vill ha råd, stöd eller bekräftelse, som gör skillnad.

Jag kan åtminstone ge lite av min tid och min uppmärksamhet till ett barn som behöver bli sett. 

Det kan vi alla, förresten...