Bröllopet
Förra veckan var vi på ett hinduiskt bröllop. Brudparet heter Radakrishnan och Bindu, han 28 år och hon 24 år. Äktenskapet var liksom 90% av alla andra äktenskap i Kerala arrangerat av föräldrarna. Radhakrishnans pappa arbetar i hälsoministeriet och Bindus pappa i något annat ministerium i regeringsbyggnaden i Trivandrum (papporna hade väl gjort upp med varandra i lunchrummet). Båda är nairer, vilket är den näst högsta kasten i Kerala. Antalet gäster var 1800 stycken. Vår anknytning till brudparet var att vår vän Vinods syster arbetar på hälsoministeriet och därfor blev vi bjudna. Ska man få ihop 1800 gäster så...
I Trivandrum finns en mängd wedding halls som man kan hyra för bröllop. Bröllopet är den viktigaste tilldragelsen i en människas liv. Att inte vara gift är en skam. Ett utanförskap, kan man saga på Rheinfeldtspråk. Kvinnor gifter sig vid 22-24 års ålder, män några år senare. När det börjar bli dags ser föräldrarna ut en lämplig partner och diskuterar ihop sig innan de berättar för de unga tu. Accepterar dessa föräldrarnas val, vilket de oftast gör, börjar förberedelserna för bröllopet. I de allra flesta fall betalar brudens föräldrar en hemgift för sin dotter till brudgummen och hans familj. Hemgiften blir en slags betalning för att dottern ska bli gift och försörjd resten av livet.
Förvisso trodde man att hemgift var en förlegad historia (och den är dessutom förbjuden i lag) men tyvärr är det fortfarande mer regel än undantag med hemgift. En fattig familj med bara flickor har det svårt. I en familj med både pojkar och flickor arbetar pojkarna ihop hemgiften för sina systrar innan de själva gifter sig och kan få tillbaka i egen hemgift vad de pungat ut för sina systrar.
Tillbaka till bröllopet som ägde rum i Trivandrums största och mest luftkonditionerade wedding hall, nämligen Trivandrum Club i stadens finaste kvarter. Här hade man inte sparat på någonting. Den jättelika hallen med rader av stolar, var dekorerad med tiotusentals jasminblommor. Längst fram var uppbyggt ett blomsterprytt podium där själva cereminin skulle äga rum precis klockan 12.30. Väggarna pryddes av sköldar i guld och gudafigurer. De 1800 gästerna minglade runt i färgstarka saris och högtidsdräkter. En liten orkester med tablas och citar spelade. Innan själva bröllpet fick alla gäster lunch. Vi bänkade oss kring jättelika långbord i en angränsande hall där maten var uppdukad på bananblad, den traditionella bröllopsmåltiden "sadya" med 14 småratter plus ris. I Indien äter man alltid mycket snabbt och en bröllopsmåltid är inget undantag. Vi håvade i oss maten på cirka en kvart för att ge plats för nästa omgång gäster. Allt fungerade perfekt med massor av serveringspersonal som dukade in och ut. Något sådant som tal och skålar förekommer överhuvudtaget inte.
Precis klockan 12.20 skred brudparet in. Bindu i en fantastisk bröllopssarsari, Radahkrishnan i en vit traditionell lungi och skjorta av finaste tyg. Om halsen jättestora kransar (Malas) av jasminblommor. Ceremonierna som sedan utspelade sig på podiet har jag svårt att berätta om. Invecklade procedurer med mummel och rökelser, kransar som lyftes fram och tillbaka på det arma brudparet som såg fullständigt utmattat ut, vattenstänk och ringöverlamning, en hinduisk ordning, som tog cirka en kvart innan det hela var klart. Efter det fick föräldrar och släktingar komma fram och lämna gåvor. Hemgiften, fick vi veta, hade utbetalats i 160 gram guld, en bil, en lägenhet i Bangalore och en okänd summa pengar i cash.
När allting lugnat ner sig klev vi (som utgjordes av elva svenskar som jag tillsammans med Eva Norlander, var reseledare för i två veckor i Kerala) fram för att gratulera brudparet. Vi överlamnade en present varefter vi med höga och ljudliga stämmor (två i gruppen var körsångare) klämde i med Ja ma dom leva och hurrade. Bindu och Radakrishnan log då första gången och gästerna runtomkring applåderade åt denna oerhört märkliga ritual vi företagit oss.
Radhakrishnan och Bindu är båda från Trivandrum. De hade träffats live tre gånger innan bröllopet, men mailat och SMS:at en hel del. Radhakrishnan arbetar i Bangalore och så snart han fått lägenheten klar kommer Bindu att flytta dit. Båda är utbildade ingenjörer. Just nu finns ingen tid för bröllopsresa, Radhakrishnan måste tillbaka och jobba, men de planerar en resa senare.
- I am very happy, säger Radhakrishnan.
Bindu ler. Vi önskar dem lycka till.
Marianne Hård av Segerstad
