umea2014

Jag har inte kunnat blogga på två dagar. Skadade knät i en cykelolycka i måndags efter jobbet och sedan har jag inte haft tillgång till jobbdatorn där lösenordet till bloggen fanns. Knät känns mindre svullet för varje dag och idag kan jag till och med böja det, så snart åker nog kryckan också. :)

"Kvinnligt" och "manligt"
När jag blev tillfrågad om jag ville blogga tänkte jag först tacka nej, dels på grund av blyghet och dels en känsla av att inte ha något nytt och unikt att komma med.  En kollega fick mig dock på andra tankar. Hon påpekade hur vanligt det är att kvinnor avböjer till att medverka i sådana här möjligheter att göra sin röst hörd. Det är tyvärr alltför vanligt att kvinnor låter bli att göra saker de vill, framhäva sig eller visa upp något de har gjort, på grund av andras och sina egna för högt uppsatta krav på sig själva, med en tro att allt de visar upp måste vara perfekt... Män är ofta uppfostrade till att ta plats, höras och synas, även om de inte är smartast i rummet eller har något specifikt att komma med. Det är synd och gjorde mig lite arg att jag själv också tänker så. Därför bestämde jag mig för att tacka ja.

Generationsöverbyggare
I sommar har jag rest mycket och besökt många festivaler runt om i landet. Det som slagit mig mest är öppenheten i andra städer. Om man nu ska ha fördomar så har Stockholmare och Göteborgare varit mer välkomnande än Umeåborna var när jag flyttade hit. Men det kan ju helt och hållet bero på situationen; sommar, semester och musik gör väl folk öppnare och mer välvilligt inställd till människor med annnan bakgrund än trist grå vårvinter. Men å andra sidan har jag blivit välkomnad med öppna armar på Umeå Fritid. :)

På en festival minskar åldersskillnaderna också. På Stockholm Jazz under konserten med Steely Dan bestod besökarna till största del av medelålders herrar som var unga under bandets storhetstid på 70- och 80-talet. Under Göteborgsfestivalen Way Out West kom jag i samspråk med många trevliga människor i olika åldrar, från 20-årsåldern till 50-årsåldern. När TOTO spelade i Umeå i augusti förvånades jag över antalet yngre människor bland besökarna men tyckte det var roligt och såg det som ett bevis på att musik är en generationsöverbyggare. I vårt i övrigt ålderssegregerade samhälle är det skönt när en sådan sak som musik kan vara den gemensamma nämnaren som för människor samman.  

En ganska enkel sammanfattning: Vi är alla lika, bara i olika faser av våra liv. Äldre har varit där jag är nu, och jag har varit där yngre är nu. Förstålsen borde egentligen vara större mellan generationerna. Eller så är jag ovanlig som fortfarande kan komma ihåg hur det var att vara barn och tonåring. :)