Kulturhuvudstadsprojektets största utmaning...

Jag hann inte alls få ur mig något till den här bloggen i går - ber om ursäkt för det, om någon över huvud märkte det. Jag satt bland annat på ett långt möte tillsammans med ARCIV och länsbiblioteket inför den litteraturfestival som vi kommer att anordna tillsammans 2-3 februari nästa år.

Det var i vilket fall ett gott möte, där vi lyckades ro iland lite av planeringen till en schemaläggning av seminarier, workshops osv. Fram emot nästa vecka så ska vi förhoppningsvis ha en del namn och möjligheter att gå ut lite mer officiellt med den här saken. (Omnämnandet här får ses som en liten förhandssmak.) Jag återkommer antagligen i slutet av den här veckan med lite mer info om den här saken.

Annars så flyter veckan på som den brukar - det är mycket vatten. Patrik på förlaget har börjat att sälja in de senaste böckerna och själv fick jag igår iväg ett korrektur på Gunnar Lundins kultur-filosofiska bok jag nämnde i mitt förra inlägg. En vacker och stilskön bok (om en partisk inlaga tillåts), eller vad sägs om:

"Om solljuset inte fokuseras och bryts på en sak, kommer denna inte till intensitet och värme; den som man sedan, även om den långsamt avtar och måste fyllas på, kan ha med sig."


Ja... Men om man inte tillåter sig att byta fokus med någorlunda snabba mellanrum så lyckas man inte åstadkomma mycket här i livet. Själv tycker jag mycket om att ha tydligt fokus på en sak under en relativt kort stund (jag håller med Lundin om tesen, så länge man inte stirrar sig förstummad och apatisk), för att sedan skifta och ha tydligt fokus på nästa sak, och så vidare.

Apropå fokusering: det klagas så vansinnigt i kretsar att Norrland inte kan föda sina söner och döttrar - vill man exempelvis verka kulturellt så krävs det att man flyttar till Sörlandet, både av sociala och ekonomiska skäl. Detta har jag svårt att tolka som annat än ren och skär fantasilöshet. Själv mår jag utomordentligt av att jobba i vad som kan uppfattas som något av ett branschsocialt tomrum - att slippa alla dessa kotterier som finns i de större städernas fabriker. Jag trivs utomordentligt av att kunna åka ned till Göteborgs bokmässa, Stockholms textmässa, träffa lite folk och utbyta en tanke eller två, för att sedan kunna packa ihop sin kappsäck och resa 70-120 mil därifrån - för att jobba vidare.

Inget saknas oss här i Umeå, som inte antingen kommunikationen av idag eller människors initiativkraft kan råda bot på - om man har den läggningen.

Jag retar mig dock på inställningen om den "nödvändiga flytten". För den förutsätter en motsats till den nybyggaranda som borde finnas som glöd i varje människa. "Det händer ingenting" - "Det finns inte x eller y", är vanliga synpunkter i en mindre storstad eller större småstad av Umeås snitt. Men nog händer saker och ting och är man missnöjd med händelsemönstret - skapa något själv! Uträtta något! Tycker du att något saknas, så nog finns tillräckligt med folk i den här stan för att kunna göra något åt det, att antingen erbjuda det själv eller tillsammans med andra.

Vi kan inte tillåta oss att vara ledsna över att exempelvis Astoria säljer sin biograf till SF, som lägger ned den i sann monopolistisk anda. Låt oss göra något åt det istället! Låt oss dra slutsatserna över Astorias misslyckande och gör något annat åt situationen! Tekniken finns och är rimligt billig för att starta en mindre kvalitetsbiograf med låga rörliga kostnader. Allt som krävs är en eller ett par ivriga själar.

Men för att initiativkraft ska kunna fjutta eld på idéer krävs ett klimat och lämpliga vindar. Finns det i Umeå? Politikerna och tjänstemännen har, under det decennium jag själv bott i den här kommunen, många gånger visat tydliga prov på trångsynthet och ingenjörskonst av en helt annan skola än den som kan kallas den "tillåtande" och "frisinnade". Sådant skapar bara tomma glashus - ingen iver eller glädjefull kamplust. Och denna administrativa trångsynthet står i tydlig konflikt gentemot all den kulturella livsenergi som finns i den här staden.

Det är nog det som jag finner vara kulturhuvudstadsprojektets största utmaning. För precis som de själva säger, så är kultur inte bara salonger och uppklädda söndagsgäster. Kultur är vad vi som människor i var stund tar oss till. Kultur är de inställningar och de handlingar som vi gör bruk av i det vardagliga livet. Kultur är livsfilosofi - och har man tur så kan en sådan livsfilosofi få offentliga uttryck och komma andra till godo, vare sig det gäller teater, litteratur, gatukonst eller musik (osv naturligtvis).

I vilket fall, det är torsdag eftermiddag och det är dags att jobba med Tidningen Kulturen - den utkommer ju varje natt mot fredag, så det är dags att lägga in alla texter och snickra med weblayout, så att man slipper sitta uppe till sent i natt.

Men som avslutning, fundera över det: vilken är din kultur? Din personliga, mänskliga kultur? För nog har du en sådan, likväl som du har en natur. När du kommit på det - är det en kultur som du är stolt över? Som föder dig, på nytt och på nytt var dag - och låter andra göra detsamma?


Kommentarer
Postat av: Åsa på operan

Läser din blogg med stort intresse. Många goda tankar och kloka idéer! Därför tycker jag det är tråkigt när du i din debattartikel hoppar på Norrlandsoperan som en koloss och uttryck för ingenjörskonst snarare är konsument- och personinriktad kultur. Nu är det nog faktiskt du som inte läst din historia... NorrlandsOperan är resultatet av stort ideellt arbete från ett antal engagerade männsikor en gång i tiden, som drömde om en opera här. "Varför ska man måsta åka till Stockholm för att se opera? vi startar en opera här". Precis den typ av initiativ du efterlyser (tänker på exemplet astoriabiografen). Det här initiativet har många år på nacken och därför är det lätt att glömma bort. Och jag lovar dig: Operahuset är idag ett hus fyllt av engagerade, initiativrika, konsument- och personinriktade kulturarbetare. Jag hoppas du tar dig tid att besöka oss, i opera- eler orkestersalongen, i Vita Kuben, på dansföreställningar eller någon av våra festivaler. Eller kom och häng i baren. Välkommen!

2006-11-23 @ 21:00:00
Postat av: Jag

Jag är också less på gnället om att det inte händer något i Umeå. En annan sak som irriterar mig är sarkastiska och hånfulla kommentarer om att kulturhuvudstadssatsningen skulle vara meningslös. Vad är alternativet? Att inte satsa och istället förvänta sig att någon annan gör något bra? Alla som engagerar sig gör en god gärning. De som bara kritiserar utan att bidra med något ska vi skita i, tycker jag.

2006-11-24 @ 07:37:34
Postat av: densomvet

Åsa: Om Norrlandsoperan är "konsument- och personinriktad" kultur så bör man ställa frågan vilka dessa konsumenter är. Att den är personinriktad råder absolut ingen tvekan om, det är pinsamt uppenbart då de enda som offentligt försvarar operan är dess lilla inbördes klubb anhängare samt chef i någon ogenomtänkt och spydig artikel gentemot Leif Larsson i VK...

Om operan är konsumentinriktad kanske den borde överleva på mer bidragsbefriad basis såsom alla andra kulturföreningar i denna stad tvingas göra, de som inte har mångmiljonfinansiering för att uppbåda ett halvtomt skrytbygge med en festival som slaktar de föregående ideella krafterna (för de oinsatta syftas på "made" och folkmusikföreningen).

Jag hoppas Johan kommer o "hänger" i baren bland alla hippa personer med plånbok så kanske det äntligen kommer dit en person som vågar säga sanningen om Umeås inskränkta och icke-vidsynta så kallade kulturproducenter.

Stå på dig Johan, vi är många som tror på dig, men få av oss törs offentligt debattera då det troligen innebär att de med makt i Umeås kulturliv "råkar" strypa de få skattekronor som läcker ur Operan till någon form av nutida, nytänkande eller annorlunda kultur.

Låt Kulturhuvudstad 2014 bli en arena för mångfald och sådana som Johan.

I stället för att bjuda Johan till vita kuben, gå o besök hans bokhandel, något som förtjänar att kallas en konsument och personinriktad kultur.

2006-11-26 @ 15:38:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0