Jag pratade just med min kompis från Varberg. "- Han sågar allt vi arrar, förutom när Shima var här. Vill du veta vad han heter? Björn Gunnarsson."

Okej, såhär tycker jag…Det ligger i allas intresse att utbudet, tillgängligheten och mångfalden av kultur(i det här fallet scenkonst) är så rikt som möjligt. Jag känner några från Varberg som är med i en arrangörsförening som heter Hydra. Varje gång dom arrangerar något kommer samma recensent och sågar arrangemanget. Hydra har ca femhundra medlemmar och arrangerar scenkonst för en yngre publik. Hur lätt är det då att få kommunala bidrag? Som tur är så finns det ett större utbud av recensenter i Umeå men även dom har makt och inflytande. Det jag är nyfiken på är hur recensenterna påverkar hur scenkonsten ser ut och hur recensenterna själva ser på sin roll.

Därför så skickade jag ut ett mejl igår till några av recensenterna på våra lokaltidningar samt till några som jobbar åt rikstäckande medier. Jag ringde till Jonas och Mireille frågade vem som är den viktigaste och största kulturrecensenten i Sverige och fick några namn. Av dom så ringde jag upp Lars Ring, recensent på Svd. och pratade lite med honom. Han verkade vara en trevlig prick men verkade ha en miljon saker att göra och lovade att han skulle svara på frågorna på måndag. Jag glömde dock att fråga om det verkligen är en slump att så många recensenter heter Lars?

Frågorna löd:

1. Vad har en (kultur)recensent för ansvar i förhållande till sitt
inflytande?

2. Hur ser den genomsnittlige recensenten ut? Kön, ålder, preferenser(?),
utbildning, etnisk bakgrund...

3. Berätta hur du gör när du recenserar en föreställning.

4. Vad tror du effekterna skulle bli om kulturrecensioner blev
recenserade?

Olov Hjärtström Baudin, nöjesredaktör Västerbottens Folkblad, svarar :

 

Hej Jens! Lite stressad, så svaren blir lite korta. Hoppas det funkar!
Mvh, Olov

Recensera recensenten? Alla är välkomna. Min mejlbox är öppen dygnet runt. Alla som skriver till mig får svar, många blir också publicerade i en eller annan form.

1. - Det gäller att ta det allra mesta som kommer i ens väg på största allvar. Att jag inte skriver "allt", utan "det mesta", beror på att man då och då snubblar över personer, företeelser och produkter som inte kan tas på allvar. Det gäller att vara påläst, att förbereda sig så gott det går (beroende på hur mycket tid som finns till förberedelser) och att vara uppriktig och lita på den kunskap man tillskansat sig genom åren.

 2. - Jag antar att du menar i Sverige i stort. I sådana fall: svensk 35-årig man som läst vid universitet, lyssnar på The Strokes, älskar Adidas-sneakers, tycker att Francis Ford Coppola är grym, ser upp till
Andres Lokko och tycker att det här med jämställdhet är otroligt viktigt.

3. - Läser på innan. Vilka är med? Vad har de gjort tidigare? Vad har de för inställning till sin konstform? Sedan går jag dit, oftast utan penna och block. Det brukar bli bäst så - att bara sjunka ned i fåtöljen (om det nu finns några sådana) och uppleva utan någon tanke på att skriva. Sedan sammanfattar jag i huvudet det jag sett och börjar som smått fundera på föreställningens kärna. Vad ville den säga? Kunde den förmedla det? Trodde jag på skådespelarna/artisten? Hur fungerade ljud och ljus? Sedan skriver
jag, oftast med inställningen att skriva så att de flesta kan förstå - det vill säga enkelt, begripligt och med ett flytande språk.

4. - Spännande, i alla fall om recensionerna blir recenserade av andra än de som själva blivit recenserade. Av publiken, till exempel. Annars kan det lätt sluta i personliga vendettor som inte leder till någonting konstruktivt. Det är i alla fall min erfarenhet.

Hej Jens!

1. - Oavsett vilket inflytande man har tycker jag att man ska vara seriös i det man gör och behandla konsten/konstnärer man recenserar med respekt. Ansvaret är konstant och omutbart, om man ska hårddra det, och relaterar i en perfekt värld inte till inflytandet. En del av ansvaret är att vara påläst och kunnig, till exempel. Men jag accepterar också recensenter på andra premisser, eftersom alla media inte har samma förutsättningar. DNs recensenter till exempel arbetar ibland enbart med kritik och får mycket utrymme på sig att föra ett resonemang. En lokalradiostation har ofta inte har de
resurserna, utan skickar en allmänreporter att recensera kultur. Kanske har hon/han i uppdrag
att göra ett inslag på ett par minuter.

2. - Det är en vit, svensk man ur medelklassen med någon typ av högskoleutbildning i 35-årsåldern
eller äldre. Om det inte är en kvinna, då är det lika stor chans att hon är 55 som att hon är 24.
Men ur samma klass och med samma bakgrund.

3. - Om det är en professionell teaterföreställning: jag ser till tolkningen, intentionen, budskapet och konstformens villkor. Är man intresserad av att förmedla estetik, ett politiskt dilemma eller en god berättelse? Vilka val har gjorts i det kreativa arbetet (kostym, regi, förhållande till genrens historia)? Jag
försöker också etablera mig själv i recensionen. Inte med ordet "jag" nödvändigtvis, men man ska
kunna tolka varifrån jag kommer likväl. Sedan försöker jag oftast ta fasta på det som sticker ut eller förorsakar kraftigast utslag på min analytiska barometer, det blir alltid på bekostnad av någon annan aspekt eftersom jag ofta har ganska kort utrymme på mig i tidningen. Rättvisare än så blir det inte! :)

    Amatörteater är svårare, jag kan ju inte ställa samma krav på kvalitet i alla led. Om man driver ett dramatiskt skolprojekt till exempel, kan recensionen också tjäna ett syfte som ser till
allmänintresset. Man kan förklara projektets pedagogiska struktur och innehåll före att skriva
"alla var usla skådespelare". Det finns ingen mening med sådan kritik, man kan inte ropa på
potatis när man sitter i ett jordgubbsland.

4. - Oj, vad läskigt! Jag är en självkritisk själ som förbannar mina slarviga formuleringar. Men
det skulle vara roligare att jobba, det är ett ganska ensamt jobb och jag får sällan
direkt-respons från läsarna. När jag tänker efter tror jag att det skulle göra mig mycket bättre
och lite mer taggad! Ur ett större perspektiv skulle det skapa mer dynamik i kulturdebatten,
frågan är väl bara hur många turer ämnet skulle hålla innan diskussionen flyttade in på
universiteten, till de teoretiska rummen. Det skulle vara kul om kulturutövarna i Umeå listade
årets recensenter!

Tack för mig!
Trevlig sommar!
Hälsningar, Christina.

 

Lars Böhlin, Kulturredaktör Västerbottens folkblad, svarar :

1. - Knepig fråga som jag inte riktigt vet om jag begriper. Det ansvaret recensenten har är gentemot tidningen och läsarna. Något större ansvar utöver det finns egentligen inte, en recension skrivs inte för
artisten/konstnären och något speciellt ansvar som skulle variera med inflytandet finns inte heller.
Det finns en utbredd uppfattning om att kritik ska vara konstruktiv - eller till och med rättvis - men ärligt talat förstår jag inte vad det är för sorts kritik man i så fall efterlyser. En recensent är en betraktare
som ska formulera sig och inte en utövande konstnär som ska ge tips eller goda råd.

2. - Rent generellt är väl det fortfarande en manlig dominans även om den inte är så stor längre. Men sedan varirerar det också mellan genrer. Åldern är i högsta grad varierande men de flesta av mina recensenter är 25-35 år, även om det finns både yngre och äldre. Etniskt är det vita, infödda svenskar som dominerar. Den gensomsnittlige recensenten har ett intresse för den kulturform som
han/hon vill skirva om och att formulera sig i text. Mycket mer exakt än så kan jag inte uttala mig.

3. - Jag läser på och jag ser den. Sedan försöker jag formulera mina intryck, åsikter och känslor på begriplig och tilltalande svenska som gör det roligt att läsa. Så kan den korta formuleringen se ut som sedan varierar beroende på vad det är för föreställning, hur mycket jag ska skriva och vilket allmän
intresse det finns. Viktigt att säga är att jag försöker utgå från mig själv och hur jag uppfattar vad jag ska se. Emellanåt kan man läsa om intentioner och ambitioner hos skaparna som jag inte ser i verket men då struntar jag i deras ambitioner. Det viktigast är vad som syns. En del kulturarbetare
anser då att recensenten missuppfattat verket och "har fel" men som recensent måste jag komma ihåg att jag är en betraktare som ska skriva om vad jag verkligen upplever, och det kan vara något helt annat än skaparna velat åstadkomma.

4. - Det beror på hur, var, av vem och i vilken utsträckning? Men egentligen tror jag inte att så mycket skulle hända. Många tidningar låter läsare kommentera krönikor och recensioner på webben men ofta liknar det oanvändbart toalettklotter. Jag tror inte recensenterna bryr sig så mycket om sådant.
En mer initierad genomgång skulle visserligen kunna ge bättre recensioner men det kan också leda till likriktning då det gäller att tycka "rätt". Om folk har åsikter om recensioner och skriver till VF publiceras det ofta.

 

Anders Sjögren, Kulturredaktionen Västerbottens-Kuriren, svarar:

Hej Jens!
Här har du i all hast mina svar. Nu till naprapaten!
Var på nätet kan jag se mina svar? Och kommer någon att reagera på dom? Du
till exempel?
Ha det,
Anders

1. - Konstig fråga. Litet eller stort inflytande ska väl inte spela någon roll för det ansvar som recensenten eventuellt ålägger sig. Så låt oss säga så här istället: en recensent skriver för läsaren och
ingen annan (okej då, sig själv och sitt ego också ibland...) . Vem läsaren är varierar förstås från recension till recension. Skriver jag om en bok som handlar om engelska 1800-talspoeter eller om Zlatan så kan ju den presumptiva läsekretsen variera. Därav, antar jag, en annan ton och en annan infallsvinkel i respektive recension. Vad gäller ansvaret gentemot den recenserade – författaren, utställaren,
teatersällskapet etc – så bör väl det vara så litet som möjligt. Skriv som du tycker – och motivera! – och skit i konsekvenserna för den recenserade. Dock, och det här är viktigt, finns ingen regel utan undantag.
Naturligtvis är det skillnad om jag recenserar en etablerad och framgångsrik författare eller en ung debutant. I det senare fallet finns det ingen anledning att sätta sig på sina höga hästar och borra in lansen i debutantens bröst.

2. - Ingen aning. Men traditionellt har recensenten varit en vit medelålders man. Som jag. Förhoppningsvis håller detta på att förändras. Det är livsviktigt att konstnärliga uttryck tolkas och kritiseras av alla slags människor i alla åldrar från olika klasser och etniskt ursprung. Inte minst socialt och politiskt!

3. - Det kan jag inte. Jag har ingen mall jag följer. Det blir olika från gång till gång beroende på hur föreställningen och jag ser på varandra.

4. - Tja, det händer ju. I enstaka fall. Och ibland kan en replik på en recension vara rimlig. Men oftast inte. Recensioner av recensioner av recensioner... låter som en återvändsgränd. Den konstnärliga utövare som inte är nöjd med en recension får väl visa i nästa verk varför recensenten hade fel...

Hej Jens,

Här kommer ett försök till konstruktiva svar från min sida:

 

1. - Recensenten har, i likhet med alla andra som uttrycker sig i skrift, givetvis ett ansvar gentemot sina läsare. Enklast skulle man väl kunna definiera det ansvaret som att man måste vara sanningsenlig och professionell när man skriver, d v s inte sätta personliga känslor eller en undertryckt lust att formulera sig snyggt på bekostnad av konstverket i första rum.   

   Men jag tycker att recensentens inflytande också avgörs av kulturutövarna själva. Genom att exempelvis citera en viss recensent (och i en del fall fjäska för honom eller henne) och inte andra i sitt marknadsföringsmaterial, såsom annonser, och bara bjuda in sina favoritrecensenter till seminarier och debatter, tillskriver man vissa recensenter mer makt än andra.

   Sedan tror jag inom parentes att läsaren av kulturrecensioner inte ”tror” på alla, utan är klok nog att skaffa sig favoritskribenter vars smak man känner förtroende för. Så fungerar i varje fall jag själv: ”Jaha, tycker han eller hon att den föreställningen är bra. Då måste jag också gå”.

2. - Det har jag ingen statistik på, men om jag ska se till de frilansskribenter som jag jobbar med på nummer.se, så jobbar vi med fler kvinnor än män,  har en åldersspann som sträcker sig från 18 – 60 år c a och en geografisk spridning över hela Sverige - från Lund till Gnarp - och vidare upp till Umeå och Luleå (vårt uppdrag är att bevaka scenkonst i hela Sverige). När det gäller skribenternas etniska bakgrund, så kan jag inte gå i god för den då jag sällan träffar skribenterna personligen utan har i huvudsak telefon- och mailkontakt, men för att nämna några etniska bakgrunder jag vet: svensk, tysk, norsk, kurdisk, iransk, polsk, rumänsk, fransk. Utbildningarna varierar från en fil.kand i teatervetenskap på Universitetet till enbart högstadiet och praktisk erfarenhet av teater.   

3. - Min utgångspunkt är att recensera utifrån regissören/ensemblen/gruppens intention med föreställningen snarare än vad jag själv gillar.  Marknadsför man exempelvis föreställningen som sommarens roligaste buskis, så försöker jag förstås recensera utifrån buskiskriterier (vad kännetecknar en buskis och då i synnerhet ”sommarens roligaste”?) och inte utifrån om jag själv gillar buskis eller inte.  
    När det gäller min utbildning i konst-, litteratur- och teaterhistoria så är det inte något som jag låter märkas för mycket i recensionen, utan det är bara en kunskapsbank som jag lutar mig mot. Istället fokuserar jag på ”här och nu”-upplevelsen av föreställningen när jag formulerar mig. Funkar den eller funkar den inte på publiken (jag själv som en del av publiken och inte en utifrånblick). Sedan spelar det ingen roll hur mycket arbete/pengar ensemblen/gruppen har lagt ner på uppsättningen, det är slutresultatet som avgör om en föreställning funkar på publiken eller inte (vem vill exempelvis veta hela arbetsprocessen för tillverkningen av en klocka och hur jobbigt det var att göra den och hur synd det var om de anställda som gjorde den? Man vill bara ha en klocka som fungerar – för att dra en cynisk parallell).
    Men sedan ser jag mig inte som den sista rösten i näringskedjan (åsiktskedjan), utan hoppas alltid att det jag skriver snarare är en stafettpinne som jag lämnar vidare till läsaren att utgå ifrån.

4. - Detta är faktiskt något som Nummer.se har försökt sig på.  Vid starten av sajten hade vi något som hette ”Kontrareplik”, en avdelning där just de som blev recenserade fick motrecensera, men det var nästan ingen som visade något intresse för den, så vi lade ner den.

   Förhoppningsvis skulle det leda till fler och vassare teaterdebatter, men risken är förstås också att det bara resulterar i rundgång.  Istället tror jag på att man i större utsträckning ska släppa in läsarna/tittarna/lyssnarna att själva få tycka till om själva föreställningen, alltså inte recensentens recension.

   Några som redan i flera år har öppnat upp för läsarna att tycka i retur är svd.se och nummer.se, men responsen på detta är ganska låg, så frågan är hur intresserad läsaren är av att själv få tycka till. Jag tror att många läsare är bekväma och gärna lutar sig tillbaka på vad de yrkesverksamma kritikerna skriver. Kanske på samma sätt – för att åter dra en parallell till den krassa materiella världen – som konsumenten förlitar sig på att de som är motorjournalister och testkör bilar vet vilka bilar som är bäst, hellre än att själv testköra först.

    

----